Mátia mou
Ända sedan tonåren har ett par ord av den grekiske poeten Giorgos Seferis förföljt mig.
”Grekland sårar mig vart jag än går.”
Det är den innersta innebörden av att vara grek.
Det pågår en ständig kamp mellan det mörka och det ljusa, mellan känslan och förnuft i den grekiska själen..
Det finns segrare och det finns förlorare.
Ur denna grundläggande motsättning uppstår det tillstånd "kaimos" – som det inte går att översätta med ett ord. Det liknar längtan men det är mer än så, det liknar sorg men det är mindre än så, det liknar vemod men det är inte bara det.
Det är en låga som sakta och ständigt brinner i den grekiska själen. En känsla att något för alltid har gått förlorat, att livet är någon annanstans.
I modernare tider har Grekland för det mesta haft för lite av det som andra fann självklart: för lite frihet, för lite rättvisa, för lite trygghet. Det är ”κaimos”.
Johanna Åkerberg Kassels bilder berör mig just för att de fångar detta.
I Sverige sjunger man för att dricka. I Grekland dricker man för att sjunga.
När greken sätter sig vid festbordet sjunger sånger som den följande.
I den hemliga viken
Vit som en duva,
Mitt på dagen blev vi törstiga
Men vattnet var bräckt
I den gyllene sanden
Skrev vi hennes namn
Vinden blåste vackert
Och skriften försvann
Med vilket mod och vilken längtan
Med vilken lust och vilken hetta
Gick vi fel i livet;
Och vi bytte livMan behöver inte vara litteraturkritiker för att se att det inte handlar om vanligt versmakeri. Det är det inte heller en vanlig versmakare utan Nobelpristagaren Giorgos Seferis.
Greken är en dålig medborgare, det vill säga, inte särskilt lydig och han är debattsugen.
Så uppstår dialogen, behovet att samtala.
Och då går greken till kaféet och Johanna följer efter.
Grekerna är ständigt medvetna om att många ser ner på dem.
Men de skakar på huvudet, sjunger sina poeter och talar med varandra.
Vad kan de annars göra?
Sedan finns det några som ser.
Johanna är en av dem.
-Theodor Kallifatides
